Brev om hållbarhet från hjärtat

Hej Catarina! Det känns bra att låta detta samtal få ta tid och landa lite i taget. Jag märker att vi står långt ifrån varandra på ett sätt, du känner nyfikenhet och tillit inför 2025, jag känner stor oro och förvirring. Jag försöker ta in och landa i ditt perspektiv. Det är skönt att du är tydlig. Du skriver att det är viktigt att vi anpassar oss efter den situation vi befinner oss i. Du skriver till och med väldigt viktigt. Det är skönt för mig att läsa för jag upplever att jag borde, kanske till och med måste, göra mer. Med tanke på hur mycket i vår omvärld som spårar åt oroväckande håll just nu behövs en motvikt. Men först, syrgasmasken på mig, och sen, vad kan jag göra.

Jag låter din tillit och din nyfikenhet sippra in i mig, den landar och jag inser att jag också har den. Tillsammans med det andra. Kanske du också har det andra men väljer att fokusera på nyfikenheten och tilliten snarare än det andra. Kanske vi inte står så långt ifrån varandra i alla fall.

Jag är generellt en person som gillar utveckling och förändring. Det behövs ibland, det piggar upp, det är intressant. Och hur som helst kan man säga att förändring pågår. Och det kan svänga fort, även till det bättre. Det tunga i världen drar även igång starka kärlekskrafter. Jag tänker på biskopens predikan under presidentens installationsceremoni. Det va så vackert, helt utan dömande, hon lät kärleken flöda, rakt igenom. Vi behöver sådana ledare som visar oss andra att det är möjligt. Så hoppfullt.

Jag hoppas du inte kände dig påhoppad kring flygresor, din resa till Egypten låter fantastisk, jag har ju sett bilderna också. Det är ju faktiskt så att vad vi än gör (nästan) är det belastande för vår jord. Vår bil, allt kött vi äter vår familj, att vi ens har husdjur osv. Det behöver vara personliga avväganden och jag tycker det är viktigt att kunna diskutera detta för att nyansera och hitta vägar framåt. Pratar vi inte om det alls blir det lätt ett läger som reser utan att reflektera och ett annat läger som låter bli och så blir det tysta där emellan massa antaganden om skam, skuld, irritation osv. Jag saknar dom diskussionerna i vardagen. Ibland när några reser mycket vill jag fråga hur dom själva resonerar kring utsläppen, men jag vågar inte av rädsla att dom ska känna sig anklagade. Men jag är genuint nyfiken på hur de tänker. Min familj vill jättegärna att vi ska åka på långresa någonstans ut i världen, snart är barnen vuxna och då kanske dom inte vill längre. Jag funderar fortfarande.

Ditt sista stycke, du tycker det är svårt att skriva om, mycket tankar. Kanske dom kan få plats i breven framöver? Jag tror du är något viktigt på spåren. Våra grundläggande värderingar, hur fungerar det lokalt, vad kan jag göra, minska konsumtion, skapa ett socialt hållbart samhälle, att vara en eldsjäl med bibehållen energi. Åh vad intressant, vad ska jag fundera vidare omkring? Haha, jag väljer alla! Lite kort i alla fall.
Får vi koll på våra grundläggande värderingar så känner man vad man vill och ser kanske vad man kan göra. Ofta är det lokalt man kan börja. Att skapa ett hållbart samhälle för vår jord innefattar även socialt hållbart samhälle, människor som mår bra, gör bra. Då minskar även konsumtionen, man kan må gott av det man har. Det sociala är nog viktigt i att bibehålla en hög energi även när man engagerar sig och brinner. Att ha vänner omkring sig som man kan spegla sig i, kanske lättare att tidigt se när man behöver fylla på och när man kan ge? Allt hänger ihop tänker jag. Låter det rimligt? Eller är det bara massa ord när handlingskraft egentligen behövs?

Tack för dina tankar om frihet. Jag håller med. Vi är privilegierade, det är lätt att glömma. Frihet att följa vår inre vägledning, som att odla där man bor, vara mycket i naturen osv. Jag tycker om att du lägger till ansvarsperspektivet, för annars kan lätt friheten göra att man väljer det som är bäst för mig, men inte oss. Som att konsumera allt man känner för, trots att fattiga människor lider av det i dåliga fabriker. Så ansvaret är viktigt i friheten. Och för att ta ansvar behöver vi ha kontakt med oss själva, vår inre kompass, och varandra, för att förstå och känna för andra. Jag tror detta kan va skälet till att vi går åt fel håll på många sätt idag, att så många har tappat kontakten med vårt inre, och varandra. Jag förstår att du blev omskakad av kvinnan som vandrade över så oväntat och hastigt i din närhet, livet är samtidigt robust och skört.

Som du avslutar, stanna upp, börja med oss själva och vad är viktigt i livet.

För mig är det viktigt att göra det som känns rätt för mig, så ofta som möjligt (och va snäll med mig själv när jag inte gör det). Det är viktigt för mig att inspirera och vara en god förebild för folk i min omgivning. Att kunna göra skillnad i en annan människas liv, om än liten. Att jorden ska vara lite bättre med mig än utan mig. Högtravande ord, men det är min strävan.

Kram
Maja