Brev om hållbarhet från hjärtat

Ja, högt och lågt, i det stora och i det lilla. Som livet självt. Så går tankarna även här.

Jag tar vid där du slutar, kursen vi gick känns som evigheter sen, mycket har hänt. Vi kom varandra nära och nu känns du som en självklar del i mitt liv, som du skriver, ibland blir det mer sporadiskt, men ändå känns det lätt, självklart och tryggt. Jag tror våra samtal i mindfulnesspodden också bidragit till den känslan. Det ska bli spännande att se vart dessa brev tar vägen för oss.

Tack för frågan, vad är viktigt i mitt liv? Ja, det är lätt att svara mycket på den. Familj, hälsa, vänner osv. Men jag väljer att lyfta fram något annat nu. Jag har haft perioder i livet då jag varit fullt upptagen med att överleva. Inte bokstavligt, men nästan. Svår utmattning, anhörigskap mm. Då är det just bara överleva som man kan fokusera på. Klimat och samhällsförändringar får stå åt sidan, även om jag var smärtsamt medveten visste jag också att jag inte hade kapacitet att ta hand om det och oftast gick det utan dåligt samvete. Men nu, när jag mår ganska bra och det mesta i livet flyter på, då finns det liksom inga skäl att inte göra mer. Så jag brottas, hur mycket kan man begära av en människa? Absolut mer än vad jag gör idag. Men inom vilka områden och hur mycket? Jag vet inte, kanske det är frågor vi kommer beröra framåt? För mig i livet är det viktigt att jag följer mina värderingar. Både för att jag vill bidra till ett bättre liv för mig och jorden men också för att jag vill vara en bra förebild för andra. Ja, jag är uppvuxen som storasyster… Men ja, det är viktigt för mig. Då går det liksom inte att säga ”jag ska bara flyga utomlands denna gången, trots att det förstör xxx, jag har ju flygit så lite i livet förut, så det förtjänar jag”. Va? Förtjänar att förstöra planeten ännu mer? Dumt exempel, jag är ju dessutom flygrädd, så det har varit ganska lätt att inte flyga så mycket. Men du förstår vad jag menar. Men åh andra sidan, nästan allt vi gör förstör ju, mer eller mindre. Ja, här är jag och snurrar. Därför är jag glad att du mejlade först och började lite mer i det lilla.

Vad vackert du beskrev kullen, jag kunde verkligen se den framför mig. Och hur du hittade din gemenskap och odling i ditt nya hem, det tror jag har något viktigt att säga oss. Att ha visioner om vad vi vill är viktigt. Men lämna öppet för hur (men inte sluta försöka). Det blir ofta inte på det sätt vi tänkt oss. Ibland blir det annorlunda, ibland bättre än vår fantasi kunnat klura fram. Så kan det mycket väl vara i det stora också, att vi kommer komma framåt med att leva mer klimatsmart snabbare än vi tror och på sätt vi ännu inte vet. Men vi behöver ha en tydlig vision vart vi vill och fortsätta leta oss framåt, precis som du gjorde med boende. En annan sak vi kan lära av din erfarenhet kring boende, är att det mycket väl kan vara en smärtsam situation som tvingar fram en förändring. Jag tror vi är där just nu, men klimatförändringarna. Det börjar göra så ont att förändringen påbörjats.

Själv ligger jag på soffan, trött efter julfirande, deppig över det gråa vädret. Gillar tanken på att du och jag båda bor nära Mälaren, på så vis har vi kontakt, även om Mälaren är stor. Jag ser fram emot att hälsa på dig i vår och se den där kullen. Då kommer mossan inte längre va det enda gröna.

Kärleken till naturen har vi båda, som du skriver. I skogen får jag landa, känna lugn, tröst, hopp och förundran. Jag känner på riktigt ibland, att naturen kommer klara sig fint. Den återhämtar sig. Jorden, haven och skogarna. Men visst, det kan ta tid. Men vad är tid då. Vi människor dock, kan nog kanske stryka med på kuppen. Det vet jag inte. Men jorden, hon klarar sig.

Jag gick förbi en tall en gång, som sa till mig ”Där går du, här står jag. Vem är fri?”.

Vad är frihet för dig Catarina?

Varm kram tillbaka till dig!

Maja