Brev om hållbarhet från hjärtat

Hej Catarina,

Den här gången har det tagit tid för mig att läsa och svara på ditt brev. Både för jag haft mycket att göra och för att brevet väckt en del inom mig. Det tog en oväntad riktning som jag inte tänkt så mycket kring. Än.

Tänk att få vara nyfiken och känna tillit inför året. Det låter så skönt. Jag blir nyfiken på hur din tillit ser ut. Riktar den sig mot dig själv, att kunna hantera vad som än sker, eller känner du tillit till att det kommer ordna sig med omvärldsläget, eller till alla de goda krafter som faktiskt finns?

Visst är det viktigt att fokusera på det som gör en gott, eller det vi mäktar med, så har jag gjort länge men samtidigt är det som du skriver, viktigt att saker och ting får komma fram i ljuset, för att kunna jobbas med. Jag tänker på Tara Brach som jag lyssnat mycket till senaste två åren. Hon pratar mycket om att vara med det som känns svårt. Och även inom omställningsrörelsen och tex boken Aktivt hopp skrivs det också om det, att se hur det faktiskt är, sörja det till och med. För att själv va ärlig med sig själv och ta hand om sig själv, och för att få en plats att hitta kraft och ta avstamp ifrån för att jobba för förändring. För jag tror man kan jobba för förändring på ett bra sätt. Inte vi och dom, inte laga det andra har sönder, inte jag är hjälten och andra fattar ingenting. Utan genom att tillsammans se hur ofullkomliga vi är, hur ofullkomliga systemen är. Finna gemenskap och medkänsla i det, med varandra och oss själva. Och att tillsammans, jobba för en bättre värld. Just tillsammans är det jag tagit till mig mest av senaste månaderna. Vi behöver varandra, det är en kraft att vara tillsammans, tillsammans har vi så mycket mer erfarenhet, klokskap, energi, kreativitet osv. Och roligt! Vi kan ha roligt under tiden. Och vi kan lyfta varandra när vi inte orkar. Hålla varandra. Att vara hållen är förresten också något som varit närvarande för mig senaste tiden, att det är något fint att få vara hållen.

Du skriver att 2025 är ett år för förnyelse och transformation, jag tror vi redan har börjat se det. Eller hur. Det sker stora förändringar. Som rör om. Det är förstås nödvändigt, men kanske inte på detta sätt just. Eller är det detta sätt vi behöver? Vi hade inte gjort det annars? Jag tänker på mig som när jag var utmattad eller folk som jag ser påväg in i utmattning. De flesta gör inte de förebyggande åtgärderna som andra ser att man behöver, det är inte värt det, för man inser inte hur mycket värre man kan må. När man väl blivit utmattad är det för sent, och då får man jobba så mycket hårdare, men då är man också motiverad. Nu kanske fler och fler blir motiverade. Om vi bara inte behövde rusta upp för krig och sånt först… Förlåt, men ibland är det svårt att va optimistisk. Tänk alla pengar som läggs på försvar i världen, tänk om de kunde läggas på klimatomställning. Men ja, du skriver att du är nyfiken, jag är en människa som till naturen gillar förändring och utveckling, så ja, jag är också nyfiken, hur ser det ut om ett år.

Lägereld, social hållbarhet, dela, meditera tillsammans osv, ja, vi behöver allt det. Vet du, när jag började sprida mindfulness för många år sedan nu va mitt djupaste varför just detta, när människor kommer nära sitt egna hjärta, så ser dom också andras hjärtan, och då förstår man varandra och vill varandra väl. Och planeten väl. Så den där lägerelden du skriver om, den är så viktig, vi behöver skapa den igen och igen och på nya sätt. Jag läste nyligen ungomsbarometern om trender bland unga, och ja, dom har en ganska dyster framtidsbild, det leder till att dom prioriterar relationer och ekonomi mycket mer, det gäller att ha trygghet i det lilla. Det gav mig hopp, att unga verkar värdesätta och vårda relationer mycket mer än min generation. Jag tror det organiskt kommer växa fram mer och mer sådana utrymmen, lägereldar. Det känner jag inom mig och det vill jag bidra till.

Du beskriver så fint hur trumresor och andra ljudupplevelser lever inom dig och du kan gå tillbaka till dom i ditt inre, precis sådana upplevelser tror jag vi kan ersätta vår gränslösa konsumtion med, tror du inte det? Tänk vad fint att få samla på sådana minnen, istället för ljusstakar, märkeströjor eller halsband. En av mina sådana upplevelser är när jag hade kvinnorcirkeln och du kom och trummade för oss på berget med utsikt över Mälaren, det va ett väldigt fint tillfälle.

Förresten, den där gränsen mellan att inte överträda sina gränser men att ändå våga gå utanför sin comfort zone, mycket intressant, jag ska klura vidare på det. Ja, än är det vinter, men fröna gror. Jag minns liksom inte vilka frön jag satt, så känns det just nu. Att jag inte vet vad som komma skall. Aningar har jag, men ändå stor ovisshet. Den ovissheten är okej och gör mig stilla nyfiken, det visar sig tids nog. Ja, lite nyfikenhet har jag allt, och lite tillit. Tillit till gemenskapens kraft.

Varm kram

Maja